Björkman/Bengtsson

Nu har jag återigen genomlidit en mögig svenskproducerad gala. Denna gång iscensatt av SVT. Allt jag vill är att bränna mina kläder, krypa ihop till en liten hjälplös boll i duschen och gråta. Jag kommer även att ta på mitt kön, för att det är skönt. Snyftandes kommer jag att komma över denna traumatiska upplevelse och växa som människa. Tills nästa gala kommer då proceduren kommer att upprepas. Samma visa varje gång. År efter år, bränt plagg på bränt plagg... Jag hatar mig själv.

Försökte verkligen denna gång att njuta. Men det spritter av hat varje gång jag ser den "nya generationens friidrottare", "-Se så hon leker med kameran!". Ja, jag pratar om Klüft och alla de andra mögen. Stort tack till världens finaste man Sven Tumba (faen vad lik han och Will Farell va varandra!) som vid sidan av Settman och Rheborg höll mig vid liv. Annars hade jag nog drunknat i duschen... Jag hatar att drunka.

Annars har precis en ny arbetsvecka i helvetet inletts. Kommer antagligen inte sluta före halv sex någon dag. Men det är lugnt. Börjar ju bara sju varje morgon. Sova blir det inte tal om heller. Har alla måsten kvar att göra innan resan. Men dom skiter jag nog också i. Skall istället supa skallen i bitar och pula i mig så mycket onyttigt så jag slipper tänka. Alltid bättre att förvandla hjärtat till sten... Jag hatar mitt jobb.

Och vad hände med timing? Alla planer går i stöpet. Det är inte lätt när det är svårt. Men jag säger som Timbuktu hade sagt. Det löser sig, det gör det alltid... Jag hatar dålig timing.

Var är glöggen när man behöver den!?! Hittade ett ynka glas som jag snabbt stjälpte i mig. Men jag behövde mer... Jag älskar glögg.

Tänk om allt var enkelt. Vad enkelt allt skulle vara då.

En stor negerkyss till alla människor. - Bengtsson


Ps. Egentligen är jag ganska glad. ds.